Saknar min tågluff

Jag har befunnit mig på svenskmark lite över en vecka nu. Ka inte längta mer att få gå över ländsgränser, möta nya människor, få djupare kunskap om andra kulturer, skapa vänskapsband, vända upp ansiktet mot solen och veta att det är den samma oavett vart jag i världen står. Borra ner mina fötter i sanden och blicka ut över medelhavet med en glass i min hand. 
 
Tror inte man kan förstå känslan, saknaden om man inte upplevt det själv. Alla andra som varit ute och rest och återberättat, en av mina bästa vänner uttryckte när hon kommit hem efter 3 månader "Det känns som om jag har förlorat mitt livskärlek". Jag satt där med stora ögon och nickade och trodde att jag förstod. Men det är inte förres nu jag verkligen kan förstå och känna det hon kände. Så mycket som hänt denna månad, jag har utvecklats och lärt mig så galet mycket, saker som ingen skolbok eller dokumentärfilm skulle kunnat lära mig. LIVET. Och nu är jag åter hemma, som att ta ett steg tillbaka att hamn i samma position som innan jag åkte. Inget har förändrats, det känns som en inre krock i mitt undermedvetna.
 
Förstå mig rätt, jag älskar att vara hemma hos min familj, vänner och djur. Jag älskar mitt jobb men det stimulerar mig inte fullt ut. Har verkligen fått mersmak av backpackerlivet, inte att ta min resväska och bo en vecka på all inclusive hotell, utan att bära mina saker under armen, vara vilsen i en okänd stad med ett språk du inte kan. En känsla jag innan fick smått panik av, känslan jag nu saknar och älskar. 
 
Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag har haft det stört bra och bättre resesällskap än fina Michaela skulle jag inte kunnat haft.
 
 

Tjeckien, café - Berlin, vatten  - Barcelona, Park Guell
Berlin, Memorial of the murdered jews - Paris, macrons - Paris, Eiffeltronet
Paris, the bridge of love, Krakow, Auswitch - Ljubljana, vatten

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback